Pontus och amerikanerna

En sak jag verkligen tycker om med det här landet är vänligheten och öppenheten människor emellan. Jag har antagligen pratat med fler främmande människor på gator och bussar under den tiden jag varit här än jag gör under ett helt år hemma i Sverige, om var jag kommer ifrån, om varför det finns många uteliggare i downtown, om någons gnälliga fru och så vidare.

En kvinna som stiger på en buss och härjar högljutt om hur nära hon var att bli påkörd av en bil för att övergångsställena här är usla (med all rätt) verkar inte vara lite udda eller konstig utan får ett uppriktigt gensvar från busschauffören som fortsätter samtala.

En man nyser på trolleystationen vid Mission Valley och en kvinna ropar "Bless you!" från andra sidan spåret och mannen tittar upp och säger "Thanks!". Inget konstigt där heller.

Dessa är alla småtrevliga exempel på just öppenheten mellan människorna här, men kanske inte något speciellt anmärkningsvärt i sig förutom att sprida lite bättre stämning och det gör det väldigt trivsamt att vistas bland folk här.

Men så för några dagar sen hände något som ändå kändes lite anmärkningsvärt. Jag hade varit en sväng på Walmart för att handla lite billiga förnödenheter och är på väg mot trolleyn, ser att den precis kommer in till stationen så jag skyndar mig ner för trappan, kliver på och sätter mig.

Mittemot mig sitter en man i 30-40årsåldern med lite råbarkat utseende, snaggad och bredaxlad och håller i en stor tygpåse. Snett mittemot mig sitter, eller halvligger, en luffare. Jag vet inte om det egentligen är någon skillnad på en luffare och en uteliggare, men det här var definitvt en luffare. Han hade spretigt gråbrunt hår och yvigt skägg och såg solbränd och sliten ut. Han hade någon hyfsat tjock jacka på sig, men på fötterna endast ett par gulnande strumpor.

När jag såg att han inte ens hade ett par skor så dök det upp något litet scenario i huvudet om att man skulle ge honom ett par skor och oj vilken fin sak det hade varit att göra, ge bort ett par skor bara sådär. Hade jag haft mina gamla skor på mig hade jag gett dem till honom, det hade jag gjort, så tänkte jag. Ok, det hade jag antagligen inte gjort, hade inte vågat, men jag tänkte tanken och det var ju fint!

Jag hinner bara precis avsluta den tanken när mannen med tygpåsen framför mig vänder sig till luffaren och säger "You look like you could use a pair of shoes."

Luffaren tittar sakta upp och mumlar något oförståeligt.

"Here, I got som spares, try them on." fortsätter mannen och rotar fram ett par använda Niketräningsskor ur sin påse och räcker över dem till luffaren som med sega rörelser tar emot och testar skorna.

"They fit?" frågar mannen och luffaren nickar långsamt och så sjunker han tillbaka i sin sitt/liggställning med sina nya skor och jag sitter kvar med stora ögon. Det var svårt att avgöra om han var tacksam, förvånad, eller bara inte förstod vad som hände, jag blev åtminstone lite ställd i alla fall.

"That's sharing, bro." säger en kille bredvid mig.

En station senare går mannen med tygpåsen av och jag sitter på mitt säte och tittar ut genom fönstret och gör mig för första gången på resan medveten om omgivningarna. Hmm, var fan är jag nu? Det går ganska snart upp för mig att jag inte hann kolla så noga på vilken trolley jag satte mig på så jag gick på fel trolley åt fel håll. Gah, lektion snart och massor saker att fixa! Går av vid nästa station och väntar på nästa trolley tillbaka till Walmart så att jag där kan vänta på nästa trolley tillbaka till skolan.

Det blev en liten omväg, men det gjorde mig inte så mycket.